Ojämlikhet i hälsa – en gemensam europeisk utmaning

Ojämlikhet i hälsa – en gemensam europeisk utmaning


Torsdag den 12 oktober hade jag förmånen att medverka i en diskussion kring ojämlikhet i hälsa i Europa, arrangerat av Friederich Ebert Stiftung i Berlin (titeln för seminariet var: Arm und Krank: Soziale Ungleichheit und Gesundheit in Europa). EU-kommissionären för hälsa och konsumentskydd, Vytenis Andriukaitis, inledde med att tala om hälsoskillnaderna som finns, mellan och inom länder i EU. Han lyfte betydelsen av hälsofrämjande, sjukdomsförebyggande och hälsoskydd (Promotion, Prevention, Protection), men även betydelsen av medborgarnas delaktighet (Participation). Hans anförande kommenterades av professor Ilona Kickbusch, följt av ett panelsamtal med oss tre.

Samtalet kom att handla om många stora frågor, och mycket känns igen från vårt arbete i Kommissionen för jämlik hälsa. Kommissionär Andriukaitis trädde fram som en passionerad förespråkare för behovet av främjande och förebyggande, både för att det är omoraliskt att många i Europa insjuknar och dör i förtid av sjukdomar som går att förebygga, men också för att bristen på förebyggande insatser (bara tre procent av sjukvårdsbudgeten läggs på förebyggande) kostar oss stora pengar inom sjukvården. Han lyfte också Lissabonfördragets artikel 168, vilken anger att all politik och alla åtgärder skall beakta konsekvenserna för människors hälsa. Ilona Kickbusch lyfte betydelsen av gradienten, att det inte bara är de fattigaste som har sämre hälsa, och hon tog upp betydelsen för hälsan av social inkludering och att människor kan kontrollera och styra sina liv.

Diskussionens utgångspunkt var social ojämlikhet och hälsa i Europa, och därmed kom den också att handla om EU:s möjligheter; om konstitutionella obalanser inom och mellan EU:s medlemsstater, om betydelsen av politisk vilja, om hur globala frågor berör livet här och nu i Europa, och om kommersiella krafters roll. Detta är förstås avgörande faktorer också för möjligheterna att nå mer jämlik hälsa också i Sverige. Denna diskussion gav mig möjlighet att i samtalet lyfta upp några exempel från Sverige som jag tror är viktiga.

I vår konstitution, närmare bestämt Regeringsformen, anges att den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten, och att det allmänna särskilt ska trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och goda förutsättningar för hälsa (1 Kap. 2 §). Detta är förstås ett utmärkt stöd för arbetet för mer jämlik hälsa, men en central fråga är hur vi omsätter detta i praktiken och hur vi organiserar och styr olika system. Djävulen bor i detaljerna, som det brukar heta, och olika tekniska och administrativa arrangemang kanske får oavsedda konsekvenser, också för innehållet i olika välfärdstjänster. I Kommissionens arbete lyfte vi betydelsen av medborgarperspektiv, det vill säga att medborgarens välfärd ska stå i centrum. I många av de diskussioner vi har haft med företrädare för kommuner, landsting, professioner och brukare framkommer att det många gånger snarare har blivit den egna verksamheten och dess budget som är huvudfokus. Självfallet behöver offentliga verksamheter hålla sina budgetar, men budgetdisciplin kan inte få bli ett mål i sig. Ett medskick för det fortsatta arbetet för att skapa mer jämlik hälsa är därför att mer förutsättningslöst skärskåda också hur vi mer konkret styr välfärdens olika verksamheter (exempelvis genom beställar-utförar-modeller), och se i vilken mån dessa bidrar till medborgarnytta och jämlik hälsa.

De kommersiella intressena påverkar förstås vår hälsa på många sätt, men såväl företagare som konsumenter (enskilt eller tillsammans) har förstås möjligheter att påverka. Här finns det några aktuella och goda exempel i Sverige som jag fick anledning att nämna i diskussionen. Ett är Mats Andersson, tidigare VD för fjärde AP-fonden och idag rådgivare till Rockefeller Foundation, som tidigare i höst erhöll stora LUFT-priset för sina insatser i det tobaksförebyggande arbetet. Vad han gjorde var att sälja fondens tobaksaktier, helt enkelt därför att en pensionsfond med mycket långsiktiga avkastningskrav måste satsa hållbart, och dit hör varken aktier i företag som släpper ut mycket CO2 eller tobaksaktier. När han började arbeta med att minska klimatpåverkan genom fondens innehav visade det sig t.o.m. att avkastningen ökade. Att arbeta för hållbarhet, men också för jämlikhet, behöver alltså inte alls stå i strid med att bedriva ekonomiskt framgångsrika verksamheter.

Denna insikt visade även andra tunga företrädare för näringslivet i en debattartikel i Dagens industri häromdagen. Cristina Stenbeck (Kinnevik), Karl-Johan Persson (H&M) och Per Strömberg (Ica) skrev tillsammans med professor Maj-Lis Helenius och Elin Annewall från Kronprinsessparets Stiftelse om den ojämlika hälsan, med fokus på barns kost och fysisk aktivitet. Som aktiva inom Generation Pep vill man lyfta frågan om kost och fysisk aktivitet, och belyser alla aktörers ansvar. Man pekar på att kommersiella aktörer står för en stor del av kommunikationsflödet, och skriver att ”…deras kraft att marknadsföra produkter som främjar en hälsosam livsstil (måste) involveras. Även om man delvis kan hävda att de tjänar pengar på att problemet består”. Vad vi konsumenter efterfrågar och köper är förstås inte givet, utan påverkas av hur olika varor annonseras, exponeras och prissätts. Om företagen, och inte minst då dagligvaruhandeln, i likhet med Mats Andersson inser att det med största sannolikhet också är bra för affärerna att verka för hållbarhet och hälsa blir det också lättare för oss konsumenter. Och när ledande näringslivsföreträdare tillsammans med Kronprinsessparet och forskare lyfter ojämlikhet bland barn som ett viktigt samhällsproblem känner jag stort hopp om att det samlade arbetet för mer jämlik hälsa har goda förutsättningar att lyckas i Sverige.

Di: Cristina Stenbeck m.fl: Så kan Sverige komma till rätta med barnfetman

Kategorier