Hur ska framtidens arbetsmarknad möta digitaliseringen, globaliseringen och en åldrande befolkning?

Hur ska framtidens arbetsmarknad möta digitaliseringen, globaliseringen och en åldrande befolkning?


Arbetet i framtiden heter rapporten som en spänstig sammansättning sakkunniga från olika samhällsektorer, under ledning av Kommunals ordförande Annelie Nordström och SEB-ekonomen Klas Eklund, idag lämnade till Framtidsminister Kristina Persson. Jag hade förtroendet att kommentera rapporten på ett fullsatt seminarium i Rosenbad.

Gruppen har haft i uppdrag att utifrån tillgänglig kunskap analysera och beskriva de villkor, utmaningar och möjligheter som målen hög sysselsättning och låg arbetslöshet medför på 10-15 års sikt. En viktig restriktion i sammanhanget har varit att inte låta inkomst- och förmögenhetsskillnader växa, vilket konkret har betytt att gruppen inte ska beröra lönebildningsfrågor. Däremot berörs många andra aspekter av arbetsmarknaden utifrån de utmaningar som gruppen identifierat: globalisering, digitalisering, robotisering och den demografiska utvecklingen med omfattande migration och en åldrande befolkning.

Resultatet av ett knappt ett års arbete är imponerande på många sätt. Femton underlagsrapporter som mynnat ut i två delrapporter och till slut dagens slutrapport. En lång rad mer eller mindre konkreta förslag kan sammanfattas under två områden, eller ”en arbetsmarknad på två ben” som gruppen kallar det: mer flexibilitet och kompetens på den ordinarie arbetsmarknaden, där bättre förutsättningar för livslångt lärande står i fokus; och inkluderande arbetsliv med lättare inträde. Även socialförsäkringssystemet berörs.

Min huvudsakliga invändning mot rapporten har med dess centrala avgränsning att göra. Utelämning av lönefrågan med andra ord. Ska man ta helhetsgrepp över en marknad är det svårt – nästintill omöjligt – att göra det utan att explicit beröra prismekanismen på marknaden. Gruppen lutar sig mot två argument här: Lönerna är en fråga för arbetsmarknadens parter och inte staten. Och ett förslag om lägre ingångslöner skulle strida mot uppdragsbeskrivningen att inte öka klyftorna i samhället.

Det stämmer förstås att lönerna är en partsfråga och inte statens angelägenhet. Men som argument haltar det, eftersom i princip samtliga statliga interventioner på arbetsmarknaden, såväl skatte- som arbetsmarknadspolitik har en effekt via lönebildningen. Ofta genom att de påverkar reservationslönen. Dessutom låter sig gruppen inte hindras från att lägga andra förslag som i allra högsta grad berör parterna, såsom förslaget om en (delvis) partfinansierad kompetensförsäkring för att finansiera livslång lärande, eller förslaget om en kraftig höjning av taken i socialförsäkringarna vilket skulle tränga undan kollektivavtalade försäkringar. Den här typen avförsäkringar har kommit till i förhandlingar mellan parterna som en del i löneavtalen.  Att problematiken med de låga taken inom socialförsäkringarna måste lösas skriver dock gärna under på. En växande andel av arbetskraften betalar för en dubbel försäkring vilket på sikt riskerar att urholka den allmänna försäkringen. Frågan verkar dessvärre svårlöst, i alla fall lyckades den parlamentariska utredningen som så sent som i fjol lämnade sina förslag inte komma fram till något på den punkten.

Nåväl, jag har full förståelse för varför gruppen – som en tolkning av uppdragsbeskrivningen – lämnat lönefrågan därhän, även om jag tycker att det försvårar en heltäckande analys av arbetsmarknaden. Men pessimisten i mig kan inte låta bli att väcka frågan hurivida det tredelade målet om hög sysselsättning, låg arbetslöshet givet oförändrad inkomstfördelning är överhuvudtaget möjligt att uppnå givet de utmaningar som vi står inför. I varje fall måste de övriga förslagen om förstärkt utbildningssystem, flera arbetsförmedlare och kraftigare lönesubventionering i så fall få rejält genomslag vilket torde också kosta en rejäl slant. Åtminstone på kort sikt. Frågan är om inte vi måste vara beredda på att pruta på något av delmålen.

I övrigt efterlyste jag bland annat förslag om tidigare inträde på arbetsmarknaden för samtliga ungdomar, inte bara de i arbetsmarknadshänseende svaga, fler förslag på att införa nya reformer på försöksbasis (mer evidens behövs!) och förslag på familjepolitiska området för att uppnå jämställdhet.

För oss i Kommissionen för jämlik hälsa är mycket i framtidsgruppens arbete relevant att fundera vidare på. Ta bara förslaget om att låta den statsliga arbetsmarknadspolitiken även omfatta de arbetslösa som idag försörjs av kommunalt försörjningsstöd. Detta, och mycket annat i de 15 underlagsrapporterna hoppas jag vi ska diskutera i vårt fortsatta arbete!

Läs mer om gruppen bakom Arbetet i framtiden här och deras debattartikel på DN debatt här.

Kategorier