Ekonomiskt bistånd: försörjningsvillkor och marginalisering – ett hinder för jämlik hälsa?

Ekonomiskt bistånd: försörjningsvillkor och marginalisering – ett hinder för jämlik hälsa?


I kommissionens uppdrag ingår att beskriva, analysera och lämna förslag till åtgärder som på olika sätt bidrar till en mer jämlik hälsa. I detta arbete har vi valt att fokusera på såväl ojämlikheter över hela den socioekonomiska skalan som hälsan för människor i mer eller mindre marginaliserade grupper. I dag presenterar kommissionen ett, i ett led av flera planerade, underlag med titeln ”Ekonomiskt bistånd: Försörjningsvillkor och marginalisering – ett hinder för jämlik hälsa?” där framförallt marginaliseringsaspekten behandlas.

Utgångspunkten för underlaget är dels det i forskningen väletablerade sambandet mellan låga inkomster och dålig hälsa och dels den långsiktiga utveckling som under ett antal decennier kunnat iakttas på området ekonomiskt bistånd, där antalet hushåll med mer varaktiga behov av stöd ökat dramatiskt samtidigt som ersättningsnivåernas relativa värde successivt utholkats. Resultatet är en växande grupp som allt mer avlägsnas från de levnadsvillkor som råder i samhället i stort. En ökad ekonomisk marginalisering av detta slag är ur ett hälsoperspektiv en oönskad utveckling, även om de underliggande samband som förbinder låga inkomster med dålig hälsa är sammansatta och komplexa.

Kraftig ökning av ekonomiskt bistånd och urholkade ersättningsnivåer

Sedan 1990-talets inledning har det genomsnittliga antalet månader med ekonomiskt bistånd under ett år ökat från drygt fyra månader till 6,5 månader under 2014. Parallellt har gruppen med långvariga behov, med bistånd 10-12 månader, gått från att vara den minsta till att bli den största gruppen bland biståndshushållen. Historiskt sett är denna utveckling anmärkningsvärd och vi får leta oss tillbaks till 1930-talets krisår för att hitta jämförbara nivåer.

Den urholkning som skett när det gäller det ekonomiska biståndets storlek sammanhänger främst med hur principerna för uppräkning av den så kallade socialbidragsnormen sett ut sedan socialtjänstlagen introducerades i början av 1980-talet. I allt väsentligt har uppräkningen baserats på hur kostnadsutvecklingen för de poster som ingår i normen förändrats från ett år till ett annat, det vill säga hur priserna utvecklats. Någon anpassning till den betydande allmänna standardförbättring som ägt rum över de senaste decennierna, vilket hade förutsatt en koppling till utvecklingen av disponibla inkomster, har inte skett. Konsekvensen är att det ekonomiska avståndet mellan biståndshushåll och allmänhet i dag är väsentligt större än det var för drygt 30 år sedan. Parallellt har kommunernas policy och uttolkning av normen förändrats i en riktning som innebär en ytterligare ökad restriktivitet.

Förslag för att bryta den negativa utvecklingen

Ökat långvarigt biståndstagande tillsammans med urholkade ersättningsnivåer är inte den enda trenden som beskriver hur olika grupper halkar efter ekonomiskt över tid. Att kommissionen valt att lyfta fram i detta sammanhang kan dock motiveras av det handlar om ett tidsmässigt utsträckt och jämförelsevis tydligt förlopp där utvecklingen i väsentliga delar kan återkopplas till policybeslut av olika slag. Därigenom öppnar sig möjligheter att formulera förslag som kan medverka till att bryta utvecklingen. Ett antal sådana formuleras också inom ramen för det aktuella underlaget. Dessa handlar, i grova drag, om: att förändra principerna för normens nivå, konstruktion och uppräkning, om en omfattande översyn av och satsningar på goda utvärderingar av lokala program för arbetsmarknadsaktivering samt om ett tydliggörande av vilket ansvar staten respektive kommunerna har för hur den grundläggande policyn för ekonomiskt bistånd utformas.

Kategorier