Att styra med gemensam målbild, på riktigt

Att styra med gemensam målbild, på riktigt


Hur ska välfärdssektorn styras, ledas och organiseras för att skapa jämlik hälsa? Det är en av de centrala frågorna för kommissionen. Ju mer vårt arbete fortskrider desto viktigare känns den för mig. Inte för att jag tror att det kommer att saknas idéer om mer direkta förbättringsförslag på till exempel barnhälsovården, skolan eller arbetsmarknaden. Tvärtom, sådana förslag är viktiga. Men än viktigare för ett långsiktigt gott resultat är det att perspektivet om kvalitet och jämlikhet får en central plats i hur hela systemet styrs. Låt mig utveckla.

I förra veckan deltog jag i flera inspirerande samtal om framtidens välfärd och hälsa. Bland annat på SKL där man precis har inlett ett ambitiöst arbete kring frågan. Mycket kom att handla om just styrningsfrågor. Ett av mina viktigaste medskick till dessa diskussioner handlade om vikten av en gemensam målbild.

Jag tror att för sann kvalitet i välfärdstjänsterna är det helt avgörande med en gemensam målbild hos samtliga aktörer längs hela kedjan, från handläggaren, polisen, socialsekreteraren som möter medborgaren till högsta ledningarna. Och att den målbilden härleds från en djup förståelse för medborgarnas behov. Inte vad de vill ha – få vill ha ett nej på sjukpenningsansökan eller få sitt barn omhändertagen – utan vad de behöver. Den förståelsen skapas utifrån ett genuint intresse för behoven, plus en hel del informationsinhämtning förstås.

Jag blir verkligt ledsen varje gång jag hör vittnesmål om hur styrningen upplevs som pinnjakt och till och med som ett hinder för den enskilde medarbetaren att genomföra sitt uppdrag på – som hen själv uppfattar – bästa sätt. Vad sjutton är det som händer längs vägen? Varför förvandlas välmenande visioner och övergripande mål till en upplevelse av pinnjakt? Chefer och direktörer försöker ju också göra ett gott jobb. Jag har inget enkelt svar men jag tror att vi behöver ägna betydligt mer tid åt att diskutera det gemensamma uppdraget i medborgarens tjänst. Delar såväl socialsekreteraren som arbetsförmedlingschefen och kommundirektören en gemensam målbild och verkligen använder den vid varje beslut som den fattar, tror jag att vi har kommit en bra bit på vägen. Och då borde förutsättningarna vara goda för tillit längs hela linjen. För att citera Jörgen Wahl, VD för AdvisoryBoard, kan det effektivaste styrinstrumentet i en sådan miljö vara en enkel fråga från chefen till medarbetaren: ”Tycker du att detta duger?” Medarbetaren har svaret.

Ett möjligen banalt men ack så effektivt sätt att få genomslag för den gemensamma målbilden när den väl är formulerad är förstås att sätta prislappar på den. Vad jag menar är att målet ska prägla budgetprocessen – såväl inom regeringen som i kommuner och landsting. Inte som detaljstyrning men på en övergripande nivå, i planerings- och utvärderingsfaserna. Jag brukar säga att först när frågan om hur en reform påverkar olika gruppers hälsa finns med som en obligatorisk fråga i beredningen av olika reformer inför budgetpropositionen kan vi lita på att politiken kommer på riktigt att präglas av jämlik hälsoperspektivet. På motsvarande sätt som man rätt länge har arbetat med sysselsättningsmålet eller på senare tid även med jämställdhetsintegreringen. Så verktygen finns där, nu gäller det bara att välja jämlik hälsa som utfall i stället för – eller snarare vid sidan av – sysselsättning och jämställdhet! Och så ska politiken förstås ex post utvärderas utifrån samma kriterier, för att säkerställa att målet om jämlik hälsa uppnås.

Som sockret på botten – min sista reflektion handlar om lärande. Vi måste helt enkelt knäcka koden för att sprida goda exempel och implementera evidens och beprövad erfarenhet! Allt för mycket gott arbete stannar inom kommunen eller det enskilda projektet. Här har jag höga förväntningar på det relativt nystiftade Rådet för styrning med kunskap där representanter för kommuner, landting och ett antal myndigheter ska arbeta med kvalitet inom vård och omsorg. Men givet att arbetet fungerar och ger resultat tror jag det behöver breddas – många viktiga aktörer inom t ex skolan och socialförsäkringar saknas i dagsläget.

Så tillbaka till frågan – hur ska välfärdssektorn styras, ledas och organiseras för att skapa kvalitet och jämlikhet? Jag tror att svaret mycket mer ligger i styrningen och ledningen. Att rita om organisationskartan duger inte. Däremot kan riktigt bra styrning utifrån gemensam målbild, genuint intresse för medborgarens behov och en rejäl dos av lärande och tillit duga gott. Utan nya organisationsrutor.

Kategorier